Samhället har till stor del påverkats av att vi inte har haft möjlighet att ge varandra en god kram. Fysisk kontakt kan vara direkt farlig, och just nu är det här vi står:
Coronapandemin påverkar hela vår vardag. Vi som inte är direkt drabbade kanske i första hand tänker på de vardagliga konsekvenserna, vare sig vi sätts i karantän, tvingas arbeta från ett hemmakontor eller upplever att vår egen rörelsefrihet har minskat kraftigt. När vi lyfter blicken kommer vi att se förändringar som kan bli ännu mer omfattande. Vi kan bli medvetna om hur vi kommunicerar, vilket vi tidigare inte varit så medvetna om. Vissa former av kroppskontakt har en större betydelse än närhet och beröring i sig.
"Vi kan bli medvetna om hur vi kommunicerar, vilket vi tidigare inte var så medvetna om"
Hans Johan Tofteng
Handslaget illustrerar engagemang mer än något annat.
Åh stryk någon över kinden, signalerar vård.
Och ingenting signalerar kärlek starkare än den heta klämman, även om de flesta säkert skulle hävda att till exempel kyssen är en mer intim form av kroppskontakt.
Idag är vi till följd av smitthotet avskurna från all direktkontakt, men det ska givetvis inte ta ifrån oss vår förmåga att visa – eller ta emot – omsorg.
Vi visar nog mer hänsyn till varandra idag än vad vi gjorde innan pandemin "slog" oss. När vi inte kan träffas blir det ännu viktigare att ringa varandra. När vi inte kan visa omsorg i form av handlingar måste vi åtminstone kunna göra det i ord. Vi ringer fler. Orden "Jag är glad för din skull, mormor" kan betyda ännu mer i dag än vad de gjorde för några månader sedan, när mormor framför allt väntade besök – även om hon kanske inte hade sagt det direkt.
"När vi inte kan visa omsorg i form av handlingar måste vi åtminstone kunna göra det i ord"
Hans Johan Tofteng
Vi har flera videosamtal, som Facetime, Skype, Easymeeting etc. Volymen videosamtal har ökat så mycket att streamingtjänsten Netflix beslutat att sänka bildkvaliteten på sina filmer och serier under en period, för att för att minska belastningen på nätverket. Att behovet av videosamtal ökar är inte alls onaturligt när vi byter ut fysiska möten. Många har fått upp ögonen för nyare teknik och den traditionella telefonen har blivit ett dåligt alternativ för många. En stor del av vår kommunikation är icke-verbal, och handlar om kroppsspråk, ögonkontakt och verktyg som ett telefonsamtal inte klarar av att förmedla.
Vi befinner oss i en tid där vi måste definiera en ny vårdform i vid bemärkelse, och det kommer särskilt att omfatta den vård vi som storsamhälle ger till dem som får hemsjukvård. Surfplattor och videolösningar kommer att bli ett naturligt verktyg i detta erbjudande – corona eller ej – och kontakt mellan hem och specialistsjukvård kommer i många fall att ske på detta sätt.
"Vi riskerar att polarisera hela debatten på ett orimligt sätt, eftersom vi har vant oss vid att hänvisa till 'vård och omsorg' som ett begrepp, och inte två olika uppgifter som är lika viktiga."
Hans Johan Tofteng
Det kommer knappast att saknas kritiker av utvecklingen, vare sig vi fruktar en framtid där vårduppgifterna är helt professionaliserade, och större delar av vården tas över av hjärtlösa robotar och kalla, tekniska installationer. Eller tvärtom: Att vården är helt privatiserad, och att nästan allt ansvar för att ge vård till våra äldre hamnar i familjens och anhörigas knä, som verkligheten var i de gamla försörjningshushållen. Vi riskerar att polarisera hela debatten på ett orimligt sätt, eftersom vi har blivit vana vid att hänvisa till "vård och omsorg" som ett begrepp, och inte två olika uppgifter som är lika viktiga. Videokommunikationslösningar kan hjälpa oss att reda ut detta.
Vården ska kunna utföras av professionella vårdpersonal och självklart ska de utföra detta på ett omsorgsfullt sätt.
Vården ska kunna utföras av familj, släkt och vänner – som präglas av kärlek och förmåga att bry sig.
En surfplatta och en kamera kan givetvis aldrig vara ett perfekt substitut för direktkontakt. Kommer fysisk närvaro vara ett realistiskt alternativ, när skalan i antalet patienter kommer att öka drastiskt till följd av äldrevågen och i framtiden kan vi riskera fler fall där smittorisken begränsar möjligheten till fysisk kontakt?
"Särskilt en grupp verkar ha blivit helt bortglömd efter att pandemin drabbat oss: de ensamma äldre."
Hans Johan Tofteng
Ska vi helt enkelt lägga diskussionen om vad som är det bästa alternativet i en ideal värld åt sidan? Ska vi hellre se vilka lösningar som säkerställer att specialistsjukvården har kapacitet att ge hjälp till de patienter som behöver det mest?
I en situation där mycket uppmärksamhet riktas mot en specifik kris, och där "jobb nummer ett" handlar om att begränsa smitta och dödsfall, kan andra utmaningar framstå som osynliga. Särskilt en grupp verkar ha blivit helt bortglömd efter att pandemin drabbat oss: de ensamma äldre.
De ensamma äldre kan vara extra utsatta nu. Äldre är i riskgruppen för smitta, vilket innebär att de bör skyddas från kontakt med andra. Som ensamvarg är behovet av kontakt ännu större än hos många andra. De har få eller inga jämnåriga bekanta som fortfarande lever och som bor i omedelbar närhet och har de familj kan de vara på andra sidan landet.
För ensamma äldre är direktkontakt i form av täta fysiska besök inget reellt alternativ. För dessa är videosamtal så självklara att det nästan borde vara ett offentligt ansvar att underlätta detta. Alla förtjänar att höra de enkla men otroligt viktiga orden:
"...glad för din skull, mormor!"
